Jag heter.. BlaBla
•Tjenis alla hardrockers där ute!•
Känner att jag inte riktigt att jag har berättat för er vem jag är/vars jag kommer ifrån/vad jag vill osv.
Jag är lite ego, jag gillar att berätta saker, även det mest onödiga!
Men för mig känns det viktigt att få ut saker ur huvudet, så om ingen vill lyssna, skriver jag det istället, om ingen vill läsa, ja då skiter jag i det och skriver det ändå, för du behöver ju fan inte läsa om du inte vill, eller hur?
Haha! Äh, nu lämnar vi det.
Jag föddes den kalla, stormiga vinterdagen, den 29onde januari år 1990 i liten by upp i Norrland vid namn Vindeln och levde där tills jag skulle fylla 14, då började vi i familjen att snacka om att flytta till Umeå.. Det lät så som värsta grejen, Umeå är ju typ 1000 ggr större än Vindeln (det tycker de som bor i Vindeln och de som bor i Umeå). Så ett halvår senare, på sommaren, flyttade vi till Umeå, Teg. Jag trodde aldrig att det skulle bli en sån stor omställning som det blev, allt var nytt, nya människor som betedde sig inte alls som jag var van vid. Märkte att Vindeln ligger så jäkla mkt efter i utvecklingen (det skiljer ändå bara 5,5 mil). Jag kom in i en ny klass i 8:an och det var de som var värst; alla kände ju redan varandra. Vem, vars, var, när, hur, vad var jag?
Men a, nått år fick jag på mig innan jag hittade både mig själv och de människor som skulle finnas runt mig♥
Och det var ju inte bara negativt med att flytta, jag började dansa på Balettakademien.
Jag började dansa när jag var 6 år, det var lite lätt barndans med min mamma. Sedan utvecklades det till Show Dance och det var riktigt kul! Vi uppträdde en gång i slutet på varje termin, i flera år, enda tills jag skulle börja 4:an, då blev det bara en gång/år. Och allt detta då med morsan som också dansade när hon var liten/ungdom.
Trots att detta var kanske det roligaste jag visste, just att stå på scen, så var inte det jag satsade på, iallafall då. Nej, jag höll på med ridning, fotboll(ett tag, bara för att alla andra höll på med det), innebandy och det som var det stora Det:et under min uppväxt i Vindeln, slalom.
Ivica
Kostelic
Jag tävlade rätt länge i slalom, steg upp 5 på lördagsmorgonen för att hinna köra enda bort till Tärnaby eller vars nu tävlingen var. Det finns ju inte precis backar överallt, så det var som alltid en bit att köra innan start.
Jag älskade slalomen, jag var som bäst i 6:an då jag kom 2:a, 3:a, flera gånger. Jag vann aldrig och man hade nästan aldrig chans, för det fanns en motståndskraft som man aldrig kunde klå och hon heter Moa Thomas och då tävlade hon för Umeå-Holmsund. Jag hoppas verkligen det blir nått av henne, hon har alltid varit grym på slalom så länge jag var i dom kretsarna iallafall. Men hur rivaler man än var, så var man ändå lite kompisar utanför, vi kunde värma upp tillsammans med varandra i de olika klubbarna, vi åkte på fritiden, ja, det var en sån stämning. Och om det gick bra för en i samma klubb, så var man där och grattade personen och glömde nästan bort att det gått dåligt för en själv. (Haha a, egentligen var man ju såklart alltid förbannad, men alla andra visade en sån glädje, så man kunde verkligen inte visa ilskan man hade inombords).
Hela sommaren till 7:an tränade jag som en dåre inför hösten och slalomen. Jag var den som alltid for på gymmet när det var egentligen träning och många ggr var jag där själv, men det gjorde inte mig nått, slalomen är individuell, man ska kunna vara och träna ensam och det var det jag som alltid hade gjort. Tränarna mina sa att jag var duktig och ambitiös, så jag fortsatte, för jag älskade berömmen. Den sommaren var jag mer tränad och mer förberädd på hösten än jag då någonsin hade varit.
Hösten -03 kom en mycket berömd slalomtränare, Cell hette han i efternamn, till Vindeln, med syftet enbart för att träna oss i Vindelns Alpina Klubb. Han hade byggt upp i hela gympahallen inne på Fritidscentrum olika stationer och banor. Vi värmde upp och hade roligt, fast det var dödligt seriöst. Iallafall blev vi uppdelade på de olika stationerna och min första station var balans-gång över en såndär träplanka som man brukar kunna dra ut i varje gympasal och under en madrass som var ca 10 cm hög. Och vi klättrade genast upp, gick några steg, höll på att falla och hoppade ner osvosv. Jag försökte flera ggr, lyckades inge vidare. På mitt (då visste jag inte att det skulle bli) sista försök, så lyckades jag gå några steg, tappade balansen bakåt och hoppade ner. Sedan såg jag vita prickar, hörde ett skrik som kom från min mun, sedan låg jag på marken med flera huvuden över mig och de såg oroliga ut, sedan satt jag i bilen på väg till akuten.
Det hade gått bra om jag hade hoppat framåt istället för bakåt.
Det hade gått bra om det hade varit en stor, blå tjockmadrass under.
Det hade gått bra om inte plankan hade varit på en sån jävla hög höjd.
(Den var ändå vid mitt huvud, så hög var den)
Men nu gick det inte bra, jag stukade foten och var borta från slalomen i 8 veckor. Det blev också en spricka i den vänstra fotknölen som gjorde att jag fick lov att gå på kryckor och var bara allmänt nere.
Det var såklart jätteironiskt när det var brandövning på skolan och jag inte kunde springa ut, utan fick gå långsamt, nej inte gå, hoppa fram. (Ha.. Ha.. -.-)
Det var verkligen dökul att sitta på idrottslektionerna och läsa i en bok och svara på tråkiga frågor, medans dom andra fick springa runt och leka.
Det var ett sådant underbart besked när jag hörde att jag skulle få lov att gipsa foten. (Men jag slapp det, thank god!) (Men jag tror det skulle ha blivit bättre med gips, den är inte 100 nu).
Det var så otroligt roligt att inte kunna träna, utan göra rehab-program för fötterna fast foten blev som sagt inte riktigt bra, kan inte vika den som höger foten.
Det var så himla fint att jag inte kunde gå på sånna där träningsplankor på flera år efter olyckan. (Nu har jag blivit tvingad, så klarar det nu)
Och det var mitt livs bästa tid när jag kom tillbaka till slalomen och det visade sig att jag hade typ tappat allt jag tränat upp under sommaren och fram tills olyckan. Så efter att ha insett hur dålig man blivit, så slutade jag med slalomen.
Helt.
^^^^^^
Nu blev jag lite bitter när jag tänker tillbaka, det var verkligen ingen höjdar-tid det där, men jag tänker att om jag inte slutat med slalomen då, hade jag kanske ändå slutat med den snart, eftersom det krävs så otroligt jävla mycket av en, inte bara tid eller pengar, utan även hur du åker. Du kan inte bara vara medelmåttig, inte när man kommer upp till äldre åldrar. Så är det ju i varenda sport såklart, men jag kände också att, det är nog inte det här jag är ämnad för det här. Jag började spela innebandy igen (slutade med den, fotbollen och ridningen när det blev som intensivast med slalomen, ett bra tag innan olyckan och det hände) och spelade vårterminen ut tills det var dags att lämna Vindeln.
När jag flyttade till stan så började jag ju dansa som sagt, (lämnade som slalomen, innebandyn och fotbollen i Vindeln) och även rida igen, för det var något som också var mig kärt hela livet, och kommer nog alltid att vara.
Jag älskar hästar, även om jag insett nu att min häst-tid är förbi. Men vem vet, den kanske kommer igen om några år :P
~¤~¤~¤~¤~¤~
Sen...
började jag dansklass på Midgård! :D Var såå jävla nära att inte få komma in, hade inte de betygen och jag kom in på mitt andrahandsval Omvårdnadsprogrammet på Östra. Hela sommaren gick jag och var inställd på att gå OP, enda tills jag fick meddelandet om att jag kommit in ändå! (Det var kanske 2-3 veckor till skolan skulle börja) Och jag grät av lycka, för det var ju det jag verkligen,verkligen ville!
En del av klassen i 1:an.
Lite dans
Tiden gick och vips, jävlar blev det plötligt 3:an och sceniska projektet var i full jävla gång (nej, det är inte PA100, utan ett annat projekt där dans3orna samarbetar med musik3orna). Vi gjorde ett projekt med temat och namnet...
KOMA!
Visst ser det lite läskigt ut?
Slutnumret You Can't Stop The Beat!
Det var en föreställning av klass, många sa att detta var det bästa de sett bland åren här och av våran rektor hörde vi att det verkligen var den näst bästa föreställningen som någonsin gjorts i Midgårdsskolans historia. INT SÄMST ;) Det var så jääävla roligt att göra den, samtidigt som den var så jääävla krävande också. Men jag tycker att allt jobb gjorde så både vi i klassen kom närmare varan, och att vi kom närmare musikarna. Innan projektet kände man ju som kanske nån enstaka från den klassen, medans nu känner man varenda en och tycker alla är grymt schyssta!
Efter sista föreställningen drog vi alla till Pipes och drack öl och hade förbannat kul! :D
Kommer att sakna klassen så jävla mkt, har haft sjukt roliga 3år med den.
Joo, jag har varit blond hela livet (förutom i 8:an då jag var the redhead)
och i ettan var jag blond, dök upp första dagen i 2:an med nästan köschvart hår ;)
Tror du det var lite chock förom?
Nått sånt ja ;)
Studenten tog vi den 10 juni -09
♥Love you babes!♥
~∞ο@ο∞~
Nu i vår har jag däremot haft mindre roliga stunder.
Jag fick reda på att min farfar var cancersjuk.
Och det började med att läkarna hittat fläckar på lungorna, men mamma berättade lugnande att det behövde inte vara cancer, men om det var cancer så skulle han ha lungcancer och det skulle alltså inte vara så lovande, men det behövde som sagt inte vara det..
Men det visade sig att det var cancer.
Men då sa mamma lugnande att det skulle vara mindre farligt om det inte hade spridit sig vidare, men om de hade det, skulle det inte vara så bra, men det behövde då inte vara det..
Men det hade spridit sig.
Alltså det där höll på att knäcka mig, att hela tiden gå och få dåliga nyheter om sin farfar, det suger! Man visste hela tiden om att han lika gärna skulle kunna dö, så var det ju.
Han lever fortfarande nu och han mår rätt bra med tanke på allt, han har tagit cellgift som ska förhoppningsvis ta bort det mesta, men han är långt ifrån lika stark som förut.
Förra sommaren.
Min reaktion av detta jag fick veta då, var att sitta uppe hela nätterna och bara tänka på det där, vilket slutade med att jag inte orkade gå till skolan. Jag skolkade en hel del och mådde dåligt även när jag var i skolan, var som inte riktigt mig själv. Jag kände mig svag, äckligt svag och jag skulle inte klara av om han skulle dö då, jag skulle bryta ihop! Och jag berättade inget för mina klasskompisar, det var bara danslärarna och några till lärare jag hade då som visste något om det, de fick lov att veta det bara. Ångrar lite nu att jag inte berättade för klassen, de kanske hade förstått. Ibland kanske, inte för jag tror det egentligen men, så kanske de tänkte och trodde...
"ååh, vad Sandra är lat som inte kommer till skolan.." osv, vem vet?
Samtidigt vet jag hur det skulle ha blivit om jag skulle säga det, jag skulle börja gråta direkt och visa mig svaaag... Det går ju inte, fick ju inte hända! Så därför lät jag bli och jag förstår det.
Tur att jag då hade hunnit hitta en person som skulle lindra allt detta för mig.
...jaa, just det. Johan :]
Jag tycker så jättemycket om honom, han är så otroligt fin, både utanpå och inombords!
He makes me feel great. Love you ♥
Såå.. Nu har jag hela sommaren framför mig och förhoppningsvis ska den gå vägen enda fram till hösten! :)
Men nu måst ja då till å gå, vi hytes!
Och kom ihåg..
(Den historien kommer sedan ;) )
Känner att jag inte riktigt att jag har berättat för er vem jag är/vars jag kommer ifrån/vad jag vill osv.
Jag är lite ego, jag gillar att berätta saker, även det mest onödiga!
Men för mig känns det viktigt att få ut saker ur huvudet, så om ingen vill lyssna, skriver jag det istället, om ingen vill läsa, ja då skiter jag i det och skriver det ändå, för du behöver ju fan inte läsa om du inte vill, eller hur?
Haha! Äh, nu lämnar vi det.
Jag föddes den kalla, stormiga vinterdagen, den 29onde januari år 1990 i liten by upp i Norrland vid namn Vindeln och levde där tills jag skulle fylla 14, då började vi i familjen att snacka om att flytta till Umeå.. Det lät så som värsta grejen, Umeå är ju typ 1000 ggr större än Vindeln (det tycker de som bor i Vindeln och de som bor i Umeå). Så ett halvår senare, på sommaren, flyttade vi till Umeå, Teg. Jag trodde aldrig att det skulle bli en sån stor omställning som det blev, allt var nytt, nya människor som betedde sig inte alls som jag var van vid. Märkte att Vindeln ligger så jäkla mkt efter i utvecklingen (det skiljer ändå bara 5,5 mil). Jag kom in i en ny klass i 8:an och det var de som var värst; alla kände ju redan varandra. Vem, vars, var, när, hur, vad var jag?
Men a, nått år fick jag på mig innan jag hittade både mig själv och de människor som skulle finnas runt mig♥
Och det var ju inte bara negativt med att flytta, jag började dansa på Balettakademien.
Jag började dansa när jag var 6 år, det var lite lätt barndans med min mamma. Sedan utvecklades det till Show Dance och det var riktigt kul! Vi uppträdde en gång i slutet på varje termin, i flera år, enda tills jag skulle börja 4:an, då blev det bara en gång/år. Och allt detta då med morsan som också dansade när hon var liten/ungdom.
Trots att detta var kanske det roligaste jag visste, just att stå på scen, så var inte det jag satsade på, iallafall då. Nej, jag höll på med ridning, fotboll(ett tag, bara för att alla andra höll på med det), innebandy och det som var det stora Det:et under min uppväxt i Vindeln, slalom.
Ivica
KostelicJag tävlade rätt länge i slalom, steg upp 5 på lördagsmorgonen för att hinna köra enda bort till Tärnaby eller vars nu tävlingen var. Det finns ju inte precis backar överallt, så det var som alltid en bit att köra innan start.
Jag älskade slalomen, jag var som bäst i 6:an då jag kom 2:a, 3:a, flera gånger. Jag vann aldrig och man hade nästan aldrig chans, för det fanns en motståndskraft som man aldrig kunde klå och hon heter Moa Thomas och då tävlade hon för Umeå-Holmsund. Jag hoppas verkligen det blir nått av henne, hon har alltid varit grym på slalom så länge jag var i dom kretsarna iallafall. Men hur rivaler man än var, så var man ändå lite kompisar utanför, vi kunde värma upp tillsammans med varandra i de olika klubbarna, vi åkte på fritiden, ja, det var en sån stämning. Och om det gick bra för en i samma klubb, så var man där och grattade personen och glömde nästan bort att det gått dåligt för en själv. (Haha a, egentligen var man ju såklart alltid förbannad, men alla andra visade en sån glädje, så man kunde verkligen inte visa ilskan man hade inombords).
Hela sommaren till 7:an tränade jag som en dåre inför hösten och slalomen. Jag var den som alltid for på gymmet när det var egentligen träning och många ggr var jag där själv, men det gjorde inte mig nått, slalomen är individuell, man ska kunna vara och träna ensam och det var det jag som alltid hade gjort. Tränarna mina sa att jag var duktig och ambitiös, så jag fortsatte, för jag älskade berömmen. Den sommaren var jag mer tränad och mer förberädd på hösten än jag då någonsin hade varit.
Hösten -03 kom en mycket berömd slalomtränare, Cell hette han i efternamn, till Vindeln, med syftet enbart för att träna oss i Vindelns Alpina Klubb. Han hade byggt upp i hela gympahallen inne på Fritidscentrum olika stationer och banor. Vi värmde upp och hade roligt, fast det var dödligt seriöst. Iallafall blev vi uppdelade på de olika stationerna och min första station var balans-gång över en såndär träplanka som man brukar kunna dra ut i varje gympasal och under en madrass som var ca 10 cm hög. Och vi klättrade genast upp, gick några steg, höll på att falla och hoppade ner osvosv. Jag försökte flera ggr, lyckades inge vidare. På mitt (då visste jag inte att det skulle bli) sista försök, så lyckades jag gå några steg, tappade balansen bakåt och hoppade ner. Sedan såg jag vita prickar, hörde ett skrik som kom från min mun, sedan låg jag på marken med flera huvuden över mig och de såg oroliga ut, sedan satt jag i bilen på väg till akuten.
Det hade gått bra om jag hade hoppat framåt istället för bakåt.
Det hade gått bra om det hade varit en stor, blå tjockmadrass under.
Det hade gått bra om inte plankan hade varit på en sån jävla hög höjd.
(Den var ändå vid mitt huvud, så hög var den)
Men nu gick det inte bra, jag stukade foten och var borta från slalomen i 8 veckor. Det blev också en spricka i den vänstra fotknölen som gjorde att jag fick lov att gå på kryckor och var bara allmänt nere.
Det var såklart jätteironiskt när det var brandövning på skolan och jag inte kunde springa ut, utan fick gå långsamt, nej inte gå, hoppa fram. (Ha.. Ha.. -.-)
Det var verkligen dökul att sitta på idrottslektionerna och läsa i en bok och svara på tråkiga frågor, medans dom andra fick springa runt och leka.
Det var ett sådant underbart besked när jag hörde att jag skulle få lov att gipsa foten. (Men jag slapp det, thank god!) (Men jag tror det skulle ha blivit bättre med gips, den är inte 100 nu).
Det var så otroligt roligt att inte kunna träna, utan göra rehab-program för fötterna fast foten blev som sagt inte riktigt bra, kan inte vika den som höger foten.
Det var så himla fint att jag inte kunde gå på sånna där träningsplankor på flera år efter olyckan. (Nu har jag blivit tvingad, så klarar det nu)
Och det var mitt livs bästa tid när jag kom tillbaka till slalomen och det visade sig att jag hade typ tappat allt jag tränat upp under sommaren och fram tills olyckan. Så efter att ha insett hur dålig man blivit, så slutade jag med slalomen.
Helt.
^^^^^^
Nu blev jag lite bitter när jag tänker tillbaka, det var verkligen ingen höjdar-tid det där, men jag tänker att om jag inte slutat med slalomen då, hade jag kanske ändå slutat med den snart, eftersom det krävs så otroligt jävla mycket av en, inte bara tid eller pengar, utan även hur du åker. Du kan inte bara vara medelmåttig, inte när man kommer upp till äldre åldrar. Så är det ju i varenda sport såklart, men jag kände också att, det är nog inte det här jag är ämnad för det här. Jag började spela innebandy igen (slutade med den, fotbollen och ridningen när det blev som intensivast med slalomen, ett bra tag innan olyckan och det hände) och spelade vårterminen ut tills det var dags att lämna Vindeln.
När jag flyttade till stan så började jag ju dansa som sagt, (lämnade som slalomen, innebandyn och fotbollen i Vindeln) och även rida igen, för det var något som också var mig kärt hela livet, och kommer nog alltid att vara.
Jag älskar hästar, även om jag insett nu att min häst-tid är förbi. Men vem vet, den kanske kommer igen om några år :P
~¤~¤~¤~¤~¤~
Sen...
började jag dansklass på Midgård! :D Var såå jävla nära att inte få komma in, hade inte de betygen och jag kom in på mitt andrahandsval Omvårdnadsprogrammet på Östra. Hela sommaren gick jag och var inställd på att gå OP, enda tills jag fick meddelandet om att jag kommit in ändå! (Det var kanske 2-3 veckor till skolan skulle börja) Och jag grät av lycka, för det var ju det jag verkligen,verkligen ville!
En del av klassen i 1:an.
Lite dans
Tiden gick och vips, jävlar blev det plötligt 3:an och sceniska projektet var i full jävla gång (nej, det är inte PA100, utan ett annat projekt där dans3orna samarbetar med musik3orna). Vi gjorde ett projekt med temat och namnet...
KOMA!
Visst ser det lite läskigt ut?
Slutnumret You Can't Stop The Beat!
Det var en föreställning av klass, många sa att detta var det bästa de sett bland åren här och av våran rektor hörde vi att det verkligen var den näst bästa föreställningen som någonsin gjorts i Midgårdsskolans historia. INT SÄMST ;) Det var så jääävla roligt att göra den, samtidigt som den var så jääävla krävande också. Men jag tycker att allt jobb gjorde så både vi i klassen kom närmare varan, och att vi kom närmare musikarna. Innan projektet kände man ju som kanske nån enstaka från den klassen, medans nu känner man varenda en och tycker alla är grymt schyssta!
Efter sista föreställningen drog vi alla till Pipes och drack öl och hade förbannat kul! :D
Kommer att sakna klassen så jävla mkt, har haft sjukt roliga 3år med den.
Joo, jag har varit blond hela livet (förutom i 8:an då jag var the redhead)
och i ettan var jag blond, dök upp första dagen i 2:an med nästan köschvart hår ;)
Tror du det var lite chock förom?
Nått sånt ja ;)
Studenten tog vi den 10 juni -09
♥Love you babes!♥
~∞ο@ο∞~
Nu i vår har jag däremot haft mindre roliga stunder.
Jag fick reda på att min farfar var cancersjuk.
Och det började med att läkarna hittat fläckar på lungorna, men mamma berättade lugnande att det behövde inte vara cancer, men om det var cancer så skulle han ha lungcancer och det skulle alltså inte vara så lovande, men det behövde som sagt inte vara det..
Men det visade sig att det var cancer.
Men då sa mamma lugnande att det skulle vara mindre farligt om det inte hade spridit sig vidare, men om de hade det, skulle det inte vara så bra, men det behövde då inte vara det..
Men det hade spridit sig.
Alltså det där höll på att knäcka mig, att hela tiden gå och få dåliga nyheter om sin farfar, det suger! Man visste hela tiden om att han lika gärna skulle kunna dö, så var det ju.
Han lever fortfarande nu och han mår rätt bra med tanke på allt, han har tagit cellgift som ska förhoppningsvis ta bort det mesta, men han är långt ifrån lika stark som förut.
Förra sommaren.
Min reaktion av detta jag fick veta då, var att sitta uppe hela nätterna och bara tänka på det där, vilket slutade med att jag inte orkade gå till skolan. Jag skolkade en hel del och mådde dåligt även när jag var i skolan, var som inte riktigt mig själv. Jag kände mig svag, äckligt svag och jag skulle inte klara av om han skulle dö då, jag skulle bryta ihop! Och jag berättade inget för mina klasskompisar, det var bara danslärarna och några till lärare jag hade då som visste något om det, de fick lov att veta det bara. Ångrar lite nu att jag inte berättade för klassen, de kanske hade förstått. Ibland kanske, inte för jag tror det egentligen men, så kanske de tänkte och trodde...
"ååh, vad Sandra är lat som inte kommer till skolan.." osv, vem vet?
Samtidigt vet jag hur det skulle ha blivit om jag skulle säga det, jag skulle börja gråta direkt och visa mig svaaag... Det går ju inte, fick ju inte hända! Så därför lät jag bli och jag förstår det.
Tur att jag då hade hunnit hitta en person som skulle lindra allt detta för mig.
...jaa, just det. Johan :]
Jag tycker så jättemycket om honom, han är så otroligt fin, både utanpå och inombords!
He makes me feel great. Love you ♥
Såå.. Nu har jag hela sommaren framför mig och förhoppningsvis ska den gå vägen enda fram till hösten! :)
Men nu måst ja då till å gå, vi hytes!
Och kom ihåg..
(Den historien kommer sedan ;) )
Kommentarer
Postat av: Johanna
åh! jag hade inte sett den där bilden med delicatobollen!!! Den var ju grym ;P Jag saknar våra deli-stunder Sandra! ;(
Nu när du skriver det på bloggen (om din farfar) så förklarar det ju allt! Du hade kunnat berätta det Sandra. Vi hade förstått, men du är stark som har tagit dig igenom det! Och jag ber och hoppas att din farfar ska bli frisk! Jag gillar dig vännen! Vi hörs! :)
Postat av: Sandra Herself
Haha jaa, det var otroliga tider, Deli-Delikatoboooll ;)
Mjo, jag tror det nog, men jag kände bara att jag inte skulle klara det utan att börja gråta och det skulle bli jättejobbigt. Men jag är säker på att det kanske skulle vara bättre om ni fick veta, fast nu spelar det ingen roll. Tycker om dej också, det vet du! Kramar!
Trackback
