Sandra

Det är inte okej..
Nu har jag insett hur mkt jag egentligen saknar dansprogrammet.
Att få dansa varje dag,
det var livet ju.

Och varför är det inte så nu då?

Jo,
för att jag var idiotisk nog att inte söka till ackis danslinje.
Men dock har jag ju så mkt annat jag vill också.
Inte bara dans.

Inte för att jag tror att jag skulle ha ångrat mig om jag gick danslinjen,
men jag hade kanske bara skjutit upp livet lite mer.
Jag vet att ska man bli något inom dansen och tjäna på den,
mer än kanske danslärare,
då måste man verkligen ha det i sig.
Det ska inte finnas något annat
och det är hårthårthårt.

Man kanske skulle lyckas om man väl vill det.
Annars är det ju bara roligt att dansa.
Men jag tänker ändå någonstans att jag vill ha det antingen eller.
Allt, eller inget.

Och så tänkte jag väl fram tills nu.
Liiite dans får man väl ändå ha.
Jag som varit dansare klarar inte av att inte dansa.
Ja,
jag dansar hemma nästan varje dag.
Men det är ju långt ifrån samma sak som att ta klass.

Det är inte rättvist.
Att det ska vara som det är,
att jag ska tänka som jag gör.

Jag börjar få åldersnoja..

...
Känslan var obeskrivlig.

Att gå in på dansgolvet och bara dansa!

Även om jag inte har tagit klass sen i våras,
så var det ändå som igår..
Jag kände hur kroppen flöt in direkt
och det var så härligt!

Haha, visst jag hade ju missat 2 gånger,
så man fick ju tänka litegran.
Speciellt på koreografin i slutet.
På 2 gånger hinner man ganska mkt,
så jag var lite lost i början.
Men efter ett tag gick det faktiskt riktigt bra.

Det var som en flashback,
allt bara kom tillbaka.
Men just nu känns det nästan som att på någon dag ska jag få göra koreografin igen,
inte om en hel vecka.
Det blir ju som en helt annan sak när man går dansprogrammet
än att bara gå en kurs.

Men det spelar ingen roll!
Det är så jävla roligt :D



Nu sitter jag i nerslagen och nyduschad i soffan framför Goldeneye med en avokado i handen.
Finns det en bättre känsla?
♥

Jag tvärslog på tv:n och det visade sig vara
So You Think You Can Dance.
Jag blev helt jävla såld på introdansen!


/>

Fy fan vad grymt!
Älskar när det är lite konstigt sådär.. ;)

Jag sitter här och tänker på hur jag kommer att överleva hösten utan dansen..
Hur kommer det att lösa sig?
Jag saknar den redan föfan.
Visst jag har en hel del andra saker att tänka på och tusan roliga händelser framför mig,
så jag borde inte deppa ihop.
Men dansen....



Den har ju som alltid funnits där
och nu plötsligt, ska jag inte dansa nått längre.


Jag, Johanna och Elin gör freeze i ettan.
(Jag vet, min fot ser avkapad ut, men det var den inte)

Dans på schemat sen jag var 6 år
till 7:an då det var ett litet upphåll,
sen 5 år pang pang!


Uppvärmning till modern dansklass med Jenny
(och ja, vi tar oss på rumpan, men det var bara stöd)

Och jag ångrar inte en dag att jag valde dansprogrammet!
Faktiskt så var det bara tur att jag kom in...

Jag var 3:dje reserv och när beskedet till gymnasiet kom, så hade jag kommit in på mitt andrahandsval,
Omvårdnadsprogrammet.
En besvikelse, men jag deppade inte ihop för det, utan levde livet ändå.


Julia, jag och Anna sommarn -06, förbjuden bild!
Vi grillade pinnbröd över böckerna från högstadiet.
Sara och Pia var även närvarande, men icket på bilden.

Men då, när det bara var någon vecka kvar till skolans start, fick jag ett nytt besked..
Som visade sig att jag hade tagit mig in ändå!
De hade bestämt att utöka klassen från 15 till 22 eller var det nu var.
Men grejen var att de aldrig någonsin hade gjort så, och de 1:or som har börjat efter oss också, har inte heller haft utökat.
WIERD!
Men niice!
Och som sagt jag ångrar inte en dag att jag valde dansprogrammet.


Jag och min nästan-tvilling Johanna!
(Vi hade känt varandra en dag ugnefär och det var folk som trodde vi var systrar!
Iförsig hade jag blont hår då också!

Men jag lovar att jag inte kommer att ge upp dansen för evigt.
För det kommer jag nog inte att klara av.


It will be there!
♥