Sandra

Sista dagen..
Vem känner för att åka hem från underbara fjällen?
Inte gjorde då jag det.


Och ska jag vara ärlig tror jag Johan inte ville det heller ;)
Han hittade ett 3:dje mkt vackert par solbrillor.


Måndagen bjöd inte på fullt lika fint väder som söndagen,
men man ser ändå hur solen lyser igen några moln över fjällen.

Och nu ska hemligeheten som killarna planerade dagen innan avslöjas!

Här är de på väg och tar sats..

Här börjar de staka för att få så mkt fart som möjligt.

Och här bestämmer de sig för att ta av sig skidorna.

Ja, de ska alltså gå upp för Jungfruvårtan, som är 1247 m.ö.h.
För att sedan åka ner.
Det är ganska långt..

Jag och Carro åkte ner, satte oss i Kattungen en stund och åkte upp.
Då undrade vi vars de var ungefär.
Kanske lite drygt halvvägs.
Men chocken blev det när de var längst upp!
De hade typ knappt gått en halvtimme.
Sen berättade dom att en telemarkare hade gått upp, nästan förföjt dem,
så de ville väl inte komma efter honom.
Vi väntade på att de skulle åka ner, men det visade sig att vi skulle hinna minst 3 åk till..

Här försökte jag peka ungefär vars de var.
Jag såg verkligen ingenting i kameran och gav ett tappert försök att visa med fingret.
Men det gick väl sådär.
Om tittar snett upp till vänster om fingret, så ser man en rätt stor prick.
Ovanför den är dom.

Här är de på väg ner.
Telemarkarn hade redan begett sig.
Såg ut att vara hyffsat kallt där,
då det var jävligt kallt "nere" vid toppen av kungsliften.

Vi åkte ner för att möta dem vid Glidarn, men på vägen såg vi en fjällämmel.

I Kungsliften på vägen upp hade Carro hojtat till och tyckt hon sett en råtta.
Haha men det var ju bara den där söta saken.
Stor som en tennisboll ungefär och INTE som ett bowling-klot.

Samtidigt som jag stog och fotade lämmeln, så stog 2 killar några 100 meter nedanför och skrek.
Det hörde dock inte vi då, men ju längre ner vi kom desto mer hörde vi att de skrek.
Jag såg Jocke stå på spåret och vinkade hejvilt med stavarna.
Jag hörde inte inte vad han skrek, men det enda logiska jag fick fram ur min hjärna var detta
"Igår laddade killarna järnet för att få sina egna spår längst ut från själva åk-spåret.
Ja, det ska jag knäcka!"
Och jag började ladda med fart.
Men,
då kom jag ungefär 20 m från Jocke och jag såg att han inte alls menade att jag skulle knäcka nå spår.
Han pekade upp mot spåret de hade kommit ifrån och ropade "HANDSKEN!"
Då förstog jag.
Men då var det lite försent.
Carro hade dock hört det lite tidigare och var mkt högre upp än vad jag var, så Jocke sa åt henne att klättra/gå/plumsa igenom djupsnö för att ta sig upp dit handsken var.
Jag såg en liten, liten prick uppe på ett krön.
Jag ville inte tro mina ögon, men det var sant.
Den lilla pricken långt där borta var handsken.
Jag åkte bort till Johan som stog nästan bort vid Glidarn.
VI fick oss då ett och skadeglatt skratt.

De där 2 små prickarna, var Jocke och Carro.
Det var så roligt, för att Carro var ju redan på väg, men då började Jocke klättra efter henne.
Varför han nu skulle göra det i onödan, men det var väl för att visa lite snällhet och anstränga sig han också :P
Haha det var en rolig syn,
men jag gissar att det inte var fullt så roligt för de andra paret.

Johan förklarade sen hur han knappt såg någonting med sina genomskinliga och repiga glasögon.
Han tittade ut över fjällen och konstaterade att allt var vitt.
Det var ju inte lika fint väder som gårdagen, utan mulet och lite trist.
Så det gör ju att man blir snöblind lätt.

Efter en stund kom den första slitna krigaren.

Hon var rätt less.
Sen kom den andra.

"Hur less är du?"
"JAG ÄR SÅ JÄVLA LESS!"
Hahaha.

Efter det åkte vi ner och fikade.

Johan fick låna mina brillor ett tag, han var ursöt i dom.

Självklart var det dags att hoppa lite efter fiket.
Jag var den som skulle hoppa först och eftersom killarna hade hoppat och laddad järnet, varför skulle inte jag kunna göra det då?
Så jag laddade enda upp från början av backen.
Bestämde mig för att jag inte skulle bromsa eller svänga.
Kände i hoppet att det gick lite fort va..
Men i luften att det kunde gå bra.
Men det gjorde det inte, utan jag tappade hela kroppen, flög bakåt och slog bakhuvudet som satan i backen.
Jag visste att jag måste titta upp hur förvirrad jag än var.
Och när jag för huvudet uppåt ser jag att jag störtar mot det andra hoppet.
Det enda jag tänkte på var att jag måste svänga, för annars dör jag.
Jag lyckas svänga av, men far ut i hårtsnö och klumpar och typ en stor grop.
Jag låg ner en stund och kände huvudet dunka.
Men jag minns iaf allt, så det var ingen fara.

Efter det hoppade jag inget.
Men killarna gjorde det däremot.

Haha det ser ut som Jocke ska slå i skidspetsen och slå på näsan.

Men han lyckas iaf landa. Hahah.

Tyvär tog kamera-minnet slut här så jag fick ingen bra film på Johan när han skulle hoppa.
Eller jo, man kan se hoppet, men det går inte att ta en bild därifrån.
Så i får en ansats-bild ist ;) med rätt mkt bakåtvikt...

Vid Centrumliften var det 2 gigantiska hopp.
De hade vi provat någon dag tidigare bara för att.
Carro åkte före mig och jag såg hur hon satte sig efter hoppet, men lyckades ändå ta sig ner, så jag satsade.
Lyckades inte få en bra fart, så landade ovanpå hoppet som Carro och där är det jävligt hårt.
Så jag tappade all styrka i benen och dunsade ner.
Men lyckades ändå ta mig ner.
Höll verkligen på att skratta ihjäl mig efteråt.
Det var precis som att hela kroppen tryckts ihop och att knäna satt uppe vid axlarna och hjärtat nere i fötterna.
Och så kände jag hur det pirrade i armarna, axlarna och bröstet ett bra tag efteråt.
Så vi fick oss en smäll allt.

Idag skulle Jocke klara det utan att ramla som han hade gjort tidigare.

Och han klarade det faktiskt.

Vid 4-tiden då de mesta stängde, bestämde vi oss för att börja rulla därifrån.
Oj, så tungt det kändes.
Men alla var upphängda, nersläppta och lite överkörda också,
så det kanske var bäst så.

Johan och Jocke hade nån lek att vinka till alla bilar som körde förbi.

Vi stannade på Frasses i Lse.
Fina google-brännor de hade ;)

En fantastisk resa!
Jag tvekar inte att få uppleva den igen,
för det var verkligen hur kul som helst.
♥